Recension | Piranesi

Piranesi av Susanna Clarke är en fantasy bok eller spekulativ fiktion om en man som bor i ett stort labyrintliknande hus. Huset är fullt med statyer av olika magiska eller sagolika figurer, vissa korridorer översvämmas med jämna mellanrum och det finns ett flertal kvarlevor utspridda i huset. Huvudpersonen som den enda andra levande personen i huset kallar Piranesi kan allt om huset och sysselsätter sig med att ta reda på det huset erbjuder och ta hand om kvarlevorna med mat och gåvor. Den andra träffar Piranesi bara vissa specifika dagar när de försöker hitta den stora kunskapen som den andra tror ska finnas i huset.

Den här boken är skriven som en loggbok eller som en forskares dagbok. Detta gör att läsaren bara upplever återberättade händelser i Piranesis liv. Personligen tycker jag att det är en väldigt intressant vinkel för att följa en berättelse. Jag som läsare får då oftast bara ta del av viktigare händelser för berättelsens framfart, medan oviktiga detaljer lämnas till läsaren själv att fylla i.

Jag tycker ju egentligen om böcker där jag även får följa karaktärernas vardag och se världen, omgivningen och andra karaktärer mer i detalj. Samtidigt tycker jag om att få fylla på med detaljer om vardagen själv som i den här boken. Jag skulle säga att det måste vara antingen i det här formatet eller ganska detaljrikt för att jag ska uppskatta tempot. Ett mellanting som i, exempelvis, ganska många ungdoms- eller mellanklassböcker är lite för snabba i tempot för att följa en berättelse utan avbrott eller med den här typen av dagboksstruktur.

Jag tyckte att den här boken var en bra blandning mellan mystik och mysighet. Piranesi själv satte tonen för hur läsaren uppfattar det här stora, kalla, farliga huset och hans perspektiv får istället huset att verka mysigt, tryggt och vackert. Kontrasten mellan huvudkaraktärens uppfattning av världen och beskrivningen av världen var en intressant detalj som gjorde miljön extra intressant. Piranesi själv var också en intressant karaktär att följa. Den underliggande mystiken om hans ursprung och syfte gjorde boken nästintill omöjligt att lägga ifrån sig. Speciellt när den heller inte är så lång.

Jag hade hört att boken skulle ge lite samma vibbar som The Starless Sea av Erin Morgenstern, vilket är en av mina favoritböcker och jag måste verkligen hålla med. Även om Morgenstern skriver mer poetiskt och blommigt, medan rösten i Piranesi var mer rak och rättfram. Jag tycker dock fortfarande mer om The Starless Sea, även om det här också var en riktigt bra bok!

Betyg: ★★★★