Jag är så glad att jag kommit in på ett klassiker humör, jag har läst två superbra klassiker på raken och jag kommer definitivt utforska denna samlingskategori mer. De böcker jag har läst har ju tillhört två olika genres. En sci-fi klassiker och sedan den här, en thriller/skräck klassiker. Det här är även den första skräckboken jag läser och jag som är en riktig fegis kan säga att den inte var så läskig som jag först trodde. Jag förstår dock varför den satts inom skräck-genren, den är väldigt obehaglig.
• • • • •
The Picture of Dorian Gray handlar om en pojke på gränsen till man som får sitt porträtt avbildat. Han är mycket attraktiv och har en ungdomlig oskuldsfullhet som inspirerar konstnären [Basil] på ett nästan överväldigande passionerat sätt. När porträttet är klart inser pojken, med lite hjälp av en vän till konstnären (Lord Henry), att skönhet är bräckligt och tillfälligt och blir avundsjuk på porträttet som kommer få bevara sin skönhet medan pojken själv kommer åldras och förändras. Han önskar då att det skulle vara tvärtom, att porträttet ska ändras och att Gray själv ska förbli ung och behålla sin skönhet. Detta går i uppfyllelse till den grad att porträttet speglar Grays själ och Gray får med egna ögon se sin själ förbrukas och blir mer och mer korrupt.
Jag älskade idéen och utförandet av denna berättelse. Oscar Wilde har definitivt filosoferat kring människans natur en helt del och även om mycket har överdrivits för att få fram den gotiska känslan i boken så baseras de på väldigt realistiska och sanna beteenden. Hur människan förförs av det onda utan att egentligen reflektera över det och hur samvetet därefter behöver bortförklara beteendet för att inte brista. Den här boken har verkligen varit en tankeställare.
Jag hade lite svårt för att komma in i berättarstilen och språket i den här boken dock. Mycket långa monologer som i för sig var intressanta rent innehållsmässigt, men jag tappade lätt bort mig i handlingen och i tankeutvecklingen i dessa monologer. Dessutom hoppade Wilde nästan obemärkt mellan POVs [point of view] så oftast följde man Gray men sedan kunde man helt plötsligt få Lord Henrys tankar innan man åter hoppade tillbaka till Gray. Visst man förstod ju vad som hände, men det gjorde läsningen ganska koncentrationskrävande vilket också gjorde att jag inte kunde läsa så länge åt gången.
Slutet var ganska förutsägbart enligt min mening, men passande så jag förstår ju helt och hållet varför Wilde gick på de förutsägbara. Man märker ganska tidigt att boken är poängbaserad, man ska lära sig något av den, och utan det slutet skulle den inte riktigt få samma slagkraft i sin poäng. Så även om det inte blev den önskade tvisten, så var det ändå fullt acceptabelt!
Betyg: ★★★★
0 kommentarer